Ringbrynja - Historia och myt

Ringbrynja, eller bara kort och gott brynja som man ofta kallar det är en mycket gammal form av rustning. Man har hittat delar av brynja som spåras så långt tillbaka som redan till Etruskerna, det betyder att denna rustningsteknik är drygt tretusen år gammal. Dock ska nämnas att den Etruskiska brynjan påminde mer om Japanska än europeisk tekniker och att den inkluderade större metallbitar så det var mer en ringbrynje-lamell hybrid.

Efter den Etrusiska rustningen dröjde det fram omkring år 200 f.Kr innan Romarna stötte på ringbrynjeklätt motstånd i form av Gallerna (ett Keltiskt folk som bodde i södra Frankrike och delar av Schweiz). Det tog inte lång tid innan denna form av rustning blev standard hos de Romerska legionärerna under namnet Lorica Hamata. De romerska brynjorna bestod till hälften av stansade ringar, dvs de var solida och saknade öppning. Den här tekniken fanns till viss del kvar även en tid in under medeltiden.

När Romariket kollapsade hade ringbrynjan spritt sig över hela europa, norr till vikingarna, söder till mellanöstern och även i Japan hade en form dykt upp. Den enda kulturen som inte utveckalde en egen brynja var Kina, de nöjde sig med att importera rustningen från mellanöstern.

Nästan alla europeiska rustningar hade nitade ringar eftersom tråden man använde till att göra ringarna av var för mjuk på grund av den höga koncentration av slagg i metallen. Det var tidsödande och en jobbig process att nita ihop alla ringar och därför använde man sig länge av stansade ringar.

Allt eftersom vapnen blev effektivare blev även rustningarna detsamma. Snart blev brynjan ett medel att länka ihop metallplåtar för att skapa rörliga leder. Brynja användes en tid som leder vid armbågar, armhålor, knän och ljumskar. Snart kom dock de avancerade ledade metalrustningarna och tog över i stor utsträckning.

Idag används brynja av slaktare som använder sig av brynjehandskar med väldigt små ringar för rörlighet. Hajdräkter till dykare är också en helkroppsbrynja med små ringar för att skydda mot vassa tänder.

Olika tekniker

I Europa var 4:1, dvs varje ring sitter fast i 4 andra, var den helt klart vanligaste tekniken. Andra tekniker som man ofta ser förekomma är 6:1 och 8:1. 6:1 är tät, inte så elastisk och framför allt en dyr teknik på grund av ringåtgången. Den användes inte ofta under medeltiden 8:1 är inte historiskt dokumenterad och är ännu tätare och stelare än 6:1. Även 10:1 förekommer ibland och det är snarare en uppvisning av tillverkningsskicklighet än praktisk brynjetilverkning.

8:1 & 10:1
 

Andra tekniker man kan se förekomma är varianter av dessa. 8:2 eller King's mail som den kallas är vanlig 4:1 fast ringarna ligger dubbelt. Denna teknik är tung och använder sig av dubbelt så många ringar som en vanlig 4:1 brynja men den ger ett ypperligt skydd, därav dess namn. På samma sätt finns även 12:2 som är en fördubblad version av 6:1. Denna kallas Emperor's mail. Hur pass historiskt korrekta dessa tekniker är låter jag vara osvuret. Jag har personligen inte sett några bevis för att de förekommit på riktigt.

Detta är alla europeiska tekniker. Det finns som jag redan nämnt även japanska tekniker också. Japansk 4:1 kräver två olika storlekar av ringar. Varje stor ring binds samman med fyra små. På detta vis bildas en platt väv med stora ringar som ligger bredvid varandra, hoplänkade av små ringar.


Tillbaka